Hur har vi det i sommaren? Sommaren som följer på den långa märkliga våren…
För de som finns nära i mitt liv har denna vår påverkat dem på olika vis. En del har fått mer tid med varandra och verkligen uppskattat tiden de haft hemma. De som nyligen fått barn och fått chansen att vara mer tillsammans med familjen och slippa långa restider till arbeten. De som plötsligt fått tid att göra sånt hemma som man aldrig tagit sig tid till annars, som inte haft lika mycket jobb som tidigare. Som haft turen att kunna slappna av, leva på lite mindre pengar och hoppas att det blir bättre om ett tag.
Men många har också upplevt denna vår som oerhört svår. Förstås för alla de som varit sjuka, mist anhöriga och älskade vänner och familj. Mist arbeten, sett hela sina livsverk raserade. Eller som tvingats leva i karantän och levt ensamma – separerade från vänner och familj. Tvingats leva en lång period ensam och upplevt hur snabbt det gick att bli nedstämd, drabbas av känslor av meningslöshet och mörka tankar.
Det har varit en prövande tid för många av oss. Den är kanske inte över men den har gått in i en öppnare fas. Sommaren har varit lite av en läkning från den där ensamheten, och att få träffas igen. Samtidigt vet vi inte hur hösten ser ut, vad som väntar. Kommer livet någonsin bli sig likt igen? Ska vi bära skyddsmasker i offentliga sammanhang framöver? Lära oss att för en lång tid framåt leva mer distanserat?
Vad blir lösningen för framtiden kan man undra? Men för relationer gäller samma regler som tidigare. Vi behöver närhet och, kontakt, ha någon att prata med som förstår oss, få skydd, tröst och stöd av de vi lever nära. Kunna skratta och gråta ihop med de vi älskar.
Nyligen läste jag, eller lyssnade på, några råd som en psykolog gav till par som upplever att relationen blir slitsam när man umgås så mycket med varandra. Om det var på grund av sommaren eller kanske i dyningarna av Covid 19 minns jag inte. Men jag minns att råden psykologen gav var att de skulle se till att ta tid ifrån varandra, för att det kan vara så jobbigt att vara tillsammans hela tiden och man behöver sin egen tid. Få en paus. Komma bort en stund – då blir relationen bättre. Det låter enkelt, eller hur? Lite distans och så har bruset lagt sig, vi har lugnat oss lite, kan mötas igen…Ja, kanske kan det fungera om vi vet att det är viktigt att vi pratar om det som hänt. Men i det stora hela håller jag inte med den där psykologen. Blir det jobbigt att vara tillsammans är inte den självklara lösningen är att dra sig undan från varandra och skapa mer distans, nej snarare bör vi närma oss varandra och ta reda på vad det är som händer och varför vi har en konflikt. En konflikt som kommer sig av att man behöver få vara ensam ett tag – är ju inte direkt en konflikt. Det är bara ett uttryck för alla de olika typer av behov vi kan ha i en relation och de är viktiga att lyssna på. Är vi trygga och lever i en harmonisk relation är det inga som helst problem att ge varandra utrymme och tid. Men är vi inte trygga med varandra och känner att vi har något olöst med varandra, då skapar det där behovet av eget utrymme oro, frustration, rädsla. Vi drar oss undan med en känsla av att inte vara förstådda, känna oss sårade och ledsna.
Så har ni det slitigt i relationen med mycket konflikter just nu, ta inte avstånd från varandra. Det är inte lösningen. Lösningen är att närma dig din partner och berätta om vad du känner. Kanske är du irriterad för att du inte känner dig förstådd eller sedd eller uppskattad. Kanske saknar du närhet och undrar varför din partner inte vill vara nära dig? Kanske stöter du bort din partner för att du känner dig sårad, eller din partner stöter bort dig när du försöker få kontakt.
Att inte ha det bra tillsammans innebär ett stort lidande. Jag vet. Det kan till och med göra fysiskt ont. Det där uttrycket att ”hjärtat brister” är verkligen sant. Ingenting gör så ont som att inte ha det bra med den man älskar. Men vad det än är som har hänt, och som skapat distansen, bråken, gråten – så finns det hjälp att få. Emotionellt fokuserad terapi för par är en terapiform utformad just för sådana relationer, där det känns hopplöst emellanåt men där man innerst inne vet att det vore värt allt om vi kunde få det bra tillsammans.