Säkert gör du som jag just nu, följer nyheterna. Sedan Rysslands invasion av Ukraina har nyheterna blivit viktiga att följa. Känslor som oro, sorg och avsky avlöser varandra. Men livet kan inte stanna upp, det fortsätter. Vardagen fortsätter samtidigt som ondskan och mörkret breder ut sig alldeles nära. Nu mer än någonsin dröjer jag mig kvar vid tankar om framtiden. Om det som är viktigt. Egentligen. Men minnen dyker också upp från tiden då jag mötte flyktingfamiljer från Kosovo. Det var tidigt 2000-tal och de hade varit i samma helvete som människorna i Butja, Mariupol…Jag kommer alltid minnas barnens tomma blickar. Som om de väntade att jag skulle sätta ord på allt det som de inte kunde berätta. Jag minns att ondskan de hade upplevt kändes i huden. Det tog på mina krafter att vara där med dem, samtidigt som det hjälpte dem att komma vidare och mig att stanna nära och känna. Sakta började de bygga sina liv i Sverige. Skadade och märkta var de, men hade överlevt. Jag minns flickan som levde i sin egen värld, ung tonåring som hade slutat fungera. Familjen visste vad hon hade blivit utsatt för, men ingen kunde prata om det. Syskon och föräldrar fick hjälpa henne med allt, tvätta sig, klä på sig. Bakom ett trassligt hår stirrade vettskrämda ögon. När vi skildes åt skulle hon börja gymnasiet. Hon hade långsamt med hjälp av psykoterapi och familjebehandling i hemmet vågat komma tillbaka till verkligheten. Eller pojken som hade slutat prata efter att han och mamman blivit bortförda i ett dygn av serbiska soldater. Han var sex år. Mamman blev psykotisk och pojken autistisk. Jag mötte dem som familj, där fanns också två äldre syskon och en pappa. Också den familjen kom långsamt tillbaka till livet, och när den autistiske pojken, blev tretton och när familjen fått uppehållstillstånd vågade han sig till sist ut till vår värld. Han började högstadiet och ville bara leva som en normal tonåring. Trots sina sex förlorade år. Kriget väcker upp många känslor och minnen. Men sätter också fingret på vad som är viktigt. Som någon ukrainsk läkare sa i ett nyhetsinslag, ”Vi förstår nu vad som är viktigt i livet, det är inte materiella ting, nej det är att hjälpa varandra, att finnas till för varandra”. Det är våra nära och kära som är de viktigaste vi har i livet. Och det är att finnas där för varandra som betyder något.
