Vi har alla varit med om olika former av svek. Själv har jag varit med om många. Löften har brutits. Hjärtat har brustit. De som stått nära har sårat och gjort illa. Som skulle vara trygga, fanns inte där, såg inte, tröstade inte. Hade nog med sitt eget. Och så vidare. Jo…jag har, precis som många andra, en hel hög med svek med i livsbagaget. Det är lätt att tänka att sådant ska en vifta bort. Är det inte väldigt osympatiskt med självömkan? För ens egen skull borde man inte, för man mår ju bara dåligt. Men jag tillåter mig numer att känna det. Sorgen. Känna ensamheten som sår kan skapa. Skammen. Ett slags melankoliskt spår på vinylspelaren där inuti. Såren finns där. Så länge jag inte har kunnat läka dem tillsammans med den det gäller eller med någon som hjälper mig att förstå, bekräfta och läka – finns de kvar. De är en del av mig. Med tiden kan de läka lite av sig själva. De bleknar. De ändrar form. Man hittar strategier för att hantera dem. Men sår som inte läkt, kan så plötsligt göra ont igen.
I mina psykoterapeutiska samtal blir de här såren synliga i de människor jag har i mitt rum. Det kan vara otrohet i en kärleksrelation, eller en förälder som var frånvarande, våldsam eller på andra sätt utsatt och försummat. Det kan vara en affärspartner som efter lång vänskap plötsligt går bakom ryggen. Den som står en närmast överger en i en sårbar och utsatt situation. Ett litet barn blir bortlämnat och adopteras till ett annat land och en okänd familj. Det finns så många sår. Vi människor är känsliga varelser och det finns mycket som gör ont. I en del fall blir såren traumatiska.
Att stanna upp med någon och tillsammans med den erkänna såret och sveket, är en stark och gripande psykoterapeutisk process. Ofta ställer sig rädslan för skammen i vägen. Jag borde inte tycka det här var så svårt. Jag kan väl bara lägga det bakom mig. Den andre kanske inte menade illa. Det var ju mitt eget fel. Jag är så dum och godtrogen. Jag är naiv. Det är mig det är fel på. Det är bara jag som överdriver.
Men ett sår är ett sår. Ett sår behöver läkas. Man behöver öppna det och känna smärtan tillsammans med någon som har förmågan att förstå och gå in i den emotionella upplevelsen med fullständig närvaro och genuin värme och empati. Känna tillsammans. Stanna kvar. Våga stanna kvar där det smärtar som mest. Lysa upp det mörka rummet med kärleksfullt ljus. Vi besöker den platsen tillsammans. Vi går in till den inre scenen och vi utforskar vad som finns där tillsammans. Vi skapar de möten vi behöver för att hela såren. Ett samtal med mamma i det inre rummet. Ett möte med den inre scenens olika aktörer. Den inre kritikern, beskyddaren, det lilla barnet som ingen mer får skada. Ett möte i nuet, i rummet med den älskade bredvid som kan läka det sår som den oavsiktligt, eller för att hämnas sin egen smärta, skapat.
Psykoterapi är en kreativ och skapande process. I varje session skapas något nytt och i den inre världen, och världen mellan oss, skapas nya erfarenheter och upplevelser. Jag är tacksam för de sår jag bär med mig och den smärta jag har fått känna och uppleva. Jag har det med mig i mina psykoterapeutiska möten. Att tona in i smärtan är omöjlig om jag inte har kontakt med min egen.
Att vara psykoterapeut är inte att gå in i en roll. Det är att vara sig själv och att använda sig själv som ett instrument. Musiken vi skapar är unik för varje stund. Nya berättelser. Ny musik på den inre vinylspelaren.