Under sommaren fick jag beskedet från vår internationella organisation, ICEEFT, att jag blivit godkänd som trainer i Emotionellt fokuserad terapi, EFT (utbildare på svenska). Men en EFT-trainer är kanske lite mer än bara en utbildare. Vi har gått igenom diverse prövningar för att nå målet. Det var inte lätt. Utbildningar som måste genomföras, kunskap som måste inhämtas och så sist men inte minst. Vi måste bli godkända på att ha genomfört en ”livesession” med ett par inför en utbildningsgrupp där vi visar att vi kan demonstrera metoden och samtidigt göra en fin terapisession. Det finns inte många andra metoder som visar upp sin metod live, som vi gör. Det går inte att fuska som utbildare i EFT – vi måste leva som vi lär. Alltså visa att vi kan arbeta med den metod som vi undervisar i. Det är en metod som vi lär oss, som en musiker lär sitt instrument. Den behöver läras in i kroppen. Vi behöver känna rörelserna och kunna tona in på paret och vara närvarande i processen, samtidigt som vi har den teoretiska delen klar för oss. Det tar tid att lära sig. Det är ett hantverk. En konstform.
Den livesession som jag skickade in för granskning var en underbar session som faktiskt skedde över nätet, på Zoom. Det var sjuttiofem minuter av total närvaro in i parets historia, deras relation, vars och ens sårbarhet och längtan efter varandra och en trygg anknytning. Deltagarna som var med på denna kurs grät när de med stängda kameror fick se denna session. Jag var också enormt rörd. Och det som skedde var en förflyttning från en mer otrygg plats där de inte riktigt visste hur de skulle möta varandras rädslor, till en mycket tryggare plats där de började ana att här kan en trygg hamn också finnas när det är som skörast. Du finns där för mig. Jag kan lita på det. Det vi alla längtar efter, men som vi ofta har så svårt att nå till. Även om kärleken och mycket av trygghet finns, finns ofta platser vi bara inte vågar dela med vår partner. För om den såg den sidan av mig, skulle den lämna mig. Inte orka med mig. Se att jag är för svag och otillräcklig.
Jag kommer alltid bära med mig denna session men faktum är att jag bär med mig alla mina par, enskilda och familjer som kommer till mig i terapi. Var det många år sen, kanske minnet behöver friskas upp lite, men det kommer tillbaka om jag får se dem igen. Det hände häromdagen. Ett par som jag inte sett på fyra år, kom tillbaka. Jo, sånt kan hända när livet tagit nya vändningar, eller då paret behöver fylla på. Boosta sin relation. Bli påminda. Eller arbeta vidare med parterapin som inte blev helt och hållet klar. Så fort vi satt oss, kom minnena tillbaka, om vad vi hade arbetat med, pratat om, varit i för samtal och process. När vi arbetar med EFT och är empatiskt intonade och närvarande minns vi. Vi har själva varit med om något tillsammans med de vi möter i samtal, vi har upplevt terapin tillsammans, vi var också där. Vi var inte bara observatörer. Som stilla satt på en stol bakom ett bord och ställde diagnos. Distanserad från ”patienten”. Objektet som ska studeras. Kanske till och med rättas till.
Jag vet att för många låter det som vansinne. Psykoterapeuter arbetar inte så. Jag vet. Ändå är Psykiatrin, som borde finnas till för att ta hand om människor med psykiskt lidande, fylld av just ett sådant perspektiv. Ett ” vi och dom” perspektiv. Vi är läkare, de är patienter. Det är en stor skillnad mot att vara i en process tillsammans. Behandlingen handlar inte om att vi ska tillsammans utforska och uppleva. Behandlingen handlar om att läkaren (psykiatrikern) vet sanningen om patientens tillstånd, vet vad som ska ”rättas till”. Det är förstås genom medicinering. För något annat tror man inte längre på, i psykiatrin. Nu tillhör jag de lyckliga som inte behöver arbeta inom psykiatrins ramar, det är för övrigt väldigt få psykoterapeuter kvar där. Om ens någon.
En gång i tiden, när psykoterapin uppfanns, var det just psykiatriker som utförde psykoterapeutiska behandlingar. Sigmund Freud, Carl Jung, och så vidare. Det är sorgligt hur vårt fält utvecklats inom psykiatrin. Där det så väl skulle behövas något helt annat än ett strikt medicinskt, naturvetenskapligt perspektiv. Vi psykoterapeuter är humanister – de flesta av oss. Det kanske kan finnas någon naturvetare, men hur ska de kunna kombinera naturvetenskap med humanism och systemteori? Med anknytningsteori? Jag vet inte. I familjeterapin kan detta beskrivas genom första och andra ordningens cybernetik. Att gå från att vara observatör till deltagare, en del i systemet. Att låta sig bli påverkad – men det får jag skriva vidare om i ett annat inlägg.
EFT bygger på Systemteori, Humanism och Anknytningsteori. Tre starka och livsbejakande teorier och ben. Som tror på människans förmåga och resurser. Att förändring är möjlig. Som förstår att relation är viktigt och att det som händer mellan människor, påverkar hur människan mår. Jag är en stolt EFT-terapeut, handledare och nu trainer. Jag tackar alla mina fantastiska par, familjer och enskilda som jag träffar i mitt terapirum och i utbildningar för allt ni lärt och lär mig om mig själv, om att vara människa, om att älska, sörja, lida och kämpa för att utvecklas och skapa nära, trygga relationer och ett bättre liv. Jag är människa precis som ni, och i mitt liv har jag älskat, sörjt, lidit och kämpat för att utvecklas, för att skapa nära och trygga relationer och ett bättre liv jag med, och gör fortfarande. Om jag inte vågat visa min egen mänsklighet för er, vågat visa att jag förstår för att jag också brottas med att vara människa, hade vi aldrig kommit någonstans. Vi skapar tillsammans. Jag är glad att jag inte har någon annan ”medicin” att erbjuda än den psykoterapeutiska processen som vi skapar tillsammans. Den som alltid leder till förändring.