Har jag någonsin förut tagit steget in i ett nytt år utan full förvissning om att, nu ska det bli bättre, nya saker ska hända, det ska gå framåt här i livet? Det är inte det att jag inte vet att det går framåt. Det gör det alltid. Men det är nu med en tydligare medvetenhet om livets skörhet, bräcklighet och om lidandet livet också innebär för oss alla, som steget känns trevande.
Det är förresten redan mitten av februari och ändå är det som om jag väntar på att… nu. Nu börjar det… Ändå har det faktiskt redan hänt mycket i Livsverk. Jag har redan gjort två spännande föreläsningar på en utbildning för psykoterapeuter om Emotionellt fokuserad terapi och om Familjeterapi, och nu i februari drog jag igång en systemteoretisk utbildning online! Väldigt roligt med så mycket utbildningar, och alltid lika spännande att få umgås med studenter. Som är intresserade och engagerade, och som kommer med så många kloka reflektioner. Som handledare har jag förmånen att vara i lärande processer varje gång jag handleder. Det är otroligt stimulerande och det här året – 2021, startar jag ett par nya, riktigt roliga handledningsuppdrag i Stockholm.
Men det händer mer. Tillsammans med Jens Mebius som är EFT trainer i Stockholm kommer jag sätta igång att bygga upp vårt EFT- Stockholms center. Mycket spännande är på gång när det gäller EFT i Stockholm just nu. Så även om jag väntar på något – jo, förstås att Covid ska vara över och samhället öppnas och blir som vanligt igen – så har det ändå varit en rivstart på det nya året rent arbetsmässigt. Kalendern är skönt bokad och det finns massor att utveckla! Jag har förstås mina underbara klienter som kommer till min mottagning och som jag också träffar online. Jag går själv kurser online och förkovrar mig dessutom, vilket är väl det som varit en höjdare detta år som gått. Det går att gå utbildningar online och kunskap är så lättillgängligt nu. Så det är klart att det är mycket som känns bra.
Men ändå… Privat och relationsmässigt är det inte lika inspirerande. Jag har blivit en sån där som lever mitt liv på jobbet. Det är där jag möter människor. Privata relationer har blivit mer online än någonsin. Och min man befinner sig i Frankrike utan att vi just nu vet när vi har möjlighet att träffas. Vi träffas inte heller lika mycket längre, jag och min familj och mina vänner, inte ens vi som bor i samma stad. Jag saknar de jag är nära mer än någonsin och försöker ändå få till träffar med de små barnbarnen, och barnen med familjer, och det blir små fina stunder trots allt.
Många har det extra svårt just nu. Som blivit sjuka, som mist nära anhöriga. Ensamheten tär och isoleringen är tuff för många fler än för mig. Att inte kunna se fram emot att träffas tillsammans med familj eller vänner, planera för resor och aktiviteter förändrar hur vi förhåller oss till livet. I bästa fall kan vi kanske bli lite mer ”här och nu”. I sämsta fall känner vi någon slags meningslöshet. Det är svårt att vara gammal och inte kunna ta emot besök. Det är svårt att vara singel och ung, utan att kunna kasta sig ut i livet och t ex hitta en partner. Bygga upp sitt liv. Det är svårt för de som lever trångt. För de som lever i konfliktfyllda relationer. För de som lever i, eller med, missbruk, våld och sjukdom.
Men så är det några som gynnas. Några som trivs extra bra med hemmaarbete och mer tid tillsammans med familjen. De som älskar naturen har fått ännu mer tid att spendera där – det finns ju inte så mycket annat att göra! Naturen är platsen vi alla längtar till och gärna vistas i just nu. Många som tidigare inte har varit naturintresserade har också hittat dit.
Och en annan sak. Hela världen samspelar. Det rör sig och förändras vare sig vi vill eller inte. Det är ändå en hoppfull tanke. Det vi befinner oss i nu kommer att lära oss mycket som vi kan ha nytta av framöver, det som känns som en evighet kommer vara ett kort ögonblick i historien. Förhoppningsvis.
Online händer det just nu. Där möts vi över gränser. Vi sitter de flesta av oss i samma båt. Mer än någonsin känner jag att vi alla hör ihop. Vi har våra olika tidszoner, våra olika utseenden, traditioner, språk och kultur. Men vi brottas med samma frågor. Hur kan jag vara trygg i den här världen? Och vår universella längtan efter anknytning, kontakt och nära relationer finns där.
En dag öppnas världen igen. Den kommer inte se likadan ut men kanske har vi då blivit ännu mer medvetna om vad det egentligen är som är viktigt här i livet.
Jag minns hur stressade alla var för ett år sen när pandemin kom. Många människor jag mötte var stressade till bristningsgränsen. Utmattningsdepressionen knackade på dörren eller så hade allt redan kraschat. Det var väldigt uppskruvat. Minns du? Kanske var det tur i oturen att den här pandemin kom trots allt. Vi har tvingats stanna upp, reflektera och vi har alla blivit medvetna om vad som är viktigt här i livet. Det kommer aldrig bli som förut, det är inte bara ett konstaterande förenat med sorg utan det är också något att vara tacksam över.