Ja, det är många av oss som undrar om vi just nu går igenom en Post Covid depression, därför att allt känns lite ovanligt, kanske lite tyngre, kanske lite vilset. Många drabbas av uppgivenhet och trötthet. En orkar inte längre. Inte ens tänka på att det pågår ett världskrig och rasister tar över i riksdagen och inflationen gör att vi (äntligen), fattar att vi måste tänka på sådant verkligen är viktigt här i livet. Det är mycket på en gång. Ja, lite vilset undrar jag om jag nu bara ska fortsätta som förut. Vad var det för planer jag hade nu igen? Och vad hände egentligen under de där Covidåren? Jag märker att jag tappat lite tidsuppfattning. Kanske är det åldern, tröstar jag mig. För inte är jag väl så förvirrad att jag inte riktigt vet om det var ett år, eller två eller tre som försvann in i någon slags overklig dimma? Men nu kommer en annan ny overklig period. Som jag har svårt att ta in i medvetandet. Rysslands härskare talar till världen, om hot som skrämt generationer. Men i teve säger de att han bara skräms. Och i teve analyserar de sakernas tillstånd. Så att vi kan hålla oss lite lugna, samtidigt som statsministern säger att ska vi vara på vår vakt. Så mitt i allt det famlar jag efter sånt som kunde ge mig lite glädje och mening förut. Musik, teater, böcker, konst. Även om jag märker att det inte är mycket som blir av, av det jag tror att jag kan må bra av. Jag föreställer mig att jag gör allt det i alla fall. Och några sidor i en bok blir det. En magisk konsert på Mosebacketerassen blir det. Ett besök på ett galleri kan det snart bli också. När alarmsystemet slår på, är flykt och frysa responserna mina främsta. Jag fryser framför teven och jag flyr till musiken, lyriken, och min egen kreativitet i mitt psykoterapeutiska rum. Där vi kan hitta närheten, kärleken, värmen och kontakten med livet. Alarmet får tjuta utanför.
